Det blossar plötsligt upp. Grälet. Ibland är det över innan det hunnit bli infekterat, ibland är det infekterat redan innan det blossar upp.
Med ansvar, tidspress och svensk vinter blir den stora urladdningen svår att undvika och svår att stå emot. Likt en flodvåg sköljer den över oss när vi minst anar det, plötsligt är vi under ytan, tappar greppet helt och driver isär. Vi ser varandra trots mörkret, jag ser din mun forma ord men hör bara mina egna tankar. Jag tycker inte om mina egna tankar, de kväver mig. Tankarna tar slut, paniken som fyller bröstet lyfter oss upp till ytan igen. Allt är så väldigt tyst nu. Vi guppar omkring en bra bit ifrån varandra. Vem ska ta första simtaget? Orden är slut, de kvävdes under ytan och tur var väl det. Vad betyder de nu? Hur kan något så onödigt vara så oundvikligt och i slutändan kanske nödvändigt?
Vi ser på varann, det här är inte vi. Vilka har vi blivit och varför?
Sitter på sängkanten och gråter mina barn till sömns.
Hur hamnade vi här?
Vi som var så där speciellt kära, sällsynt nyförälskade, innerligt nära.
Vi hade mål, vi var lyckliga. När blev vi elaka?
Det är läskigt när man inte känner igen sina egna ord, de flyger ur en som förgiftat regn, svider och dränker allt i sin väg.
Det går inte att torka upp dessa pölar, det går inte att ångra de ord som sved. De bränner sig fast, lämnar märken som kan ta tid att läka eller inte läker alls.
Vi vet ju bättre, vi behöver varann, vi älskar, drömmer och gör så gott vi kan.
Vi har många år kvar, det blir nog inte lättare men kanske kan vi göra bättre val.
En monolog före en dialog. En tanke före ord. Ett hårt tag om den andres hand när nästa våg sköljer oss överbord.
För vi är ändå överens - Vi hatar gräl, de behövs ibland, vi överlever allt, vi hör ihop, vi är bättre tillsammans, gjorda för varann, det är vi - för alltid!
Veronique
Fair Breeze Showroom
