Fick en halvtimmes rast mellan jobb och hämtning av barn - naaajs!
De dagar jag börjar 06:30 slipper jag lämna barnen, japp,slipper var ordet...
För det ÄR inte roligt att lämna!
Det är alltid synd om något barn, som måste gå eller som har en tröja som knölat sig.
Det är alltid bråttom eftersom de dagar vi är ute i god tid så händer något ( läs fläskläpp,stukad fot,bajsblöja,tappad vante,glömd napp ).
Det är alltid tungt att vara äckligt positiv när jag har på tok för lite kaffe i blodet.
Väl framme i hallen får jag ångest för att jag inte hjälper mitt barn tillräckligt med kläderna
eller för att jag pratar för lite med fröken,
jag börjar svettas och nu snackar vi att det bränns på ryggen.
Isac lämnar jag sist, till en början för att han är minst men nu är det mest för att på Isacs avdelning har de valt att vara miljövänliga och slopat de blåa skoskydden,
vilket innebär att det tar dubbelt så lång tid när man har snörskor...
Sen är det väldigt mycket trötta, uppgivna och stressade föräldrar på småbarnsavdelningen,
så har man tur kan man få höra andra som har det värre eller rent av ventilera lite själv,
det är ju skönt!
Igår morse var det två föräldrar som stog och beklagade sig så där varmt och ärligt som bara småbarnsföräldrar kan göra,
pappan var uppriktigt less på det förhållande han och hans tre-åring hade utvecklat ( invecklat hade passat bättre ) och på den bristande kommunikationen.
Jag hade inte tid att kasta mig in i samtalet men höjde ena handen och sa - I hear ya brotha,
på härligt amerikansk engelska.
Nu är det ju så att sträcker man ut en hand sådär så måste man nog stanna kvar och hålla den en stund....
Samtalet avslutades i alla fall med att det antagligen var för stor åldersskillnad mellan oss föräldrar och barnen- därav alla meningsskiljaktigheter!
Nu bär det av mot en svettig hämtning, banan och snytpapper är nerpackat!
Later!
