Hur mycket pallar man som småbarnsförälder?
Vart går gränsen mellan helt slut och förlorad?
Redan som förälder till ett barn visste vi hur stor del upprepning har i ett barns utveckling.
Jag kan dock uppgivet erkänna att efter fem år av upprepning,
dag efter dag, dygnet runt,
känner jag hur ett brinnande behov av att utvecklas sakta men säkert kryper sig på !
Jag hör min röst säga samma saker, min andra röst skriker samma saker,
jag tjatar, ber och bönar, om samma saker -vareviga dag!
När ska barnen inse att det inte lönar sig att skrika ikapp varje dag vi kommer hem från dagis,
jag tar av er kläderna när jag stängt dörren och fått av mig skorna, som varje dag.
Tror de på allvar att jag tänker lämna dem där med alla kläder, skrikandes???
Jag tänker tanken men de borde, efter alla mina upprepningar minnas att så inte är fallet!
Kände i morse att, nej, nu vill jag inte tjata mer, jag vill vara tyst.
Så jag var tyst.
De bråkade om tandkrämen, de kivades i hallen, allt som vanligt men jag var tyst.
Jag pekade på ytterkläderna, skorna, vagnen.
De tittade, funderade men ingen protesterade!
Vi kom ut på gården och Oliver drog iväg med trehjulingen, Engla efter och försökte stoppa honom.
De bråkade och skrek, samtidigt såg jag hur båda tittade åt mitt håll och liksom väntade på mitt utbrott - som lös med sin frånvaro.
Jag gick fram till Oliver, lyfte upp honom, tittade på Engla och pekade på trehjulingen.
Engla parkerade den så fint och Oliver satte sig tyst i vagnen!
Jag kände ett inre lugn även om jag visste att detta var ett slags utbrott eller protest i tysthet.
Ett skönt utbrott med tanke på hur effektivt det var!
Vi är ju inte mer än människor, eller jag kan väl bara tala för mig själv.
Att tjata utan resultat är en fruktansvärd tortyr.
Att vara superpedagogisk och positiv funkar när man vill få barnen dit man vill
men vilken människa orkar det hela tiden?
Vi måste ju bara få vara ibland!
Någon nära ställde mig den roliga frågan " Vad driver dig ? "
Svaret på den frågan måste vara
Tro Hopp och Kärlek
Jag tror att all tid och kraft vi lägger ner på våra barn är värt varje tår och alla gråa hår
Jag har fortfarande hopp om en ljus framtid, vart vi än hamnar
Jag ger och får kärlek, det är min räddning
Att få dåligt samvete för att det brister då och då är att fälla krokben på sig själv.
Nyckeln är att ge barnen så mycket kärlek att det får plats ett utbrott då och då.
Slutligen
Jag med så många andra är en människa
ingen robot
Jag gör mitt bästa och det räcker väldigt långt!
Mamma Veronique
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar