Det händer att jag skriver om händelser som berör men inte för den delen är självupplevda.
Efter att de senaste dagarna ha pratat med människor i min närhet om separationer, otrohet och hur kärleken bara kan dö så drömde jag inatt att det hände just mig.
Det var en obehagligt verklig dröm, jag vaknade av att jag var alldeles kallsvettig och skakade som ett asplöv.
När jag klev upp imorse mindes jag dock ingenting. Under dagen har det däremot dykt upp bilder och små korta textrader som jag nu kände att jag måste få ur mig, den som önskar får tonsätta:
Likt en ljummen vind stryker du bort en tår från min kind.
En sista beröring, ett laddat farväl, en blick som speglar ännu ett gräl.
Det värker, det bränns, inga ord ger rättvisa för hur det känns.
Det slutar här och nu, det har vi bestämt, både jag och du.
Ensam tar du steget ur mitt liv, ensam står jag kvar, trasig, livlös, passiv.
Mitt huvud värker, golvet känns kallt.
Mitt hjärta slår men det är allt.
Min vakna tid är ett mörker, en plats ingen besöker.
Jag ser inte ljuset även om jag försöker.
En tunnel, ett hål, hur tar jag mig ut?
Hur vänder jag allt till en början istället för ett slut?
Ingen luft kvar att andas, inga ljud kvar att höra.
Så mycket rum, så mycket tid men inget levande att göra.
Blickar ut över gården, finns jag ens kvar?
Öppnar ett fönster och känner en vind, den stannar hos mig, där fick jag mitt svar.
För varje dag, för varje natt hör jag hur hjärtat hinner ifatt.
De drömmar jag drömt har jag redan begravt, de tankar jag tänkt har jag redan tänkt klart.
Nu känner jag hunger, nu känner jag lust.
Det börjar växa glädje där hoppet just släckte sin törst.
Veronique 130212
Ikväll ska jag hem och ta hand om mitt äktenskap, ge det näring och massor med kärlek!
Med hopp om söta drömmar ..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar