Veronique Fantastique: Jag blir rörd & skrattar igenkännande

När jag skriver ett inlägg så går det undan. Det är ytterst sällan jag tänker över vad jag ska skriva innan jag sätter mig framför datorn.
Dagen efter däremot så läser jag alltid gårdagens inlägg. För första gången känns det som. Det känns som att läsa någon annans text och jag blir ofta rörd eller skrattar igenkännande (!).
När jag började blogga runt 2007 så var det en helt annan grej för mig. Jag bloggade på Aftonbladets bloggportal, som ett forum fullt med bloggande människor. Nya inlägg rullade högst upp på sidan och jag kommenterade andras inlägg mer än jag skrev egna. Det var som en familj jag hade där, vi stöttade varandra, delade ut goda råd, skratt och kramar. Man sökte sig till likasinnade och tonen var alltid vänlig. Nu så ser mitt behov lite annorlunda ut, jag skriver mer för min egen skull. Jag blir lika glad för varje liten människa som läser mina inlägg, varje kommentar betyder jättemycket. Däremot hinner jag inte läsa andras bloggar på samma sätt. Tiden räcker helt enkelt inte till. Jag har helt tappat kontakten med gamla bloggvänner, mycket i och med att jag flyttade min blogg, tog ett uppehåll i skrivandet och för att jag själv är usel på att kommentera andra. Ber om ursäkt för det!
Jag skriver för mitt eget välbefinnande, för att få perspektiv på saker och självklart för framtiden.
Det är nyttigt att gå tillbaka till gamla texter ibland, minnas och skratta åt det som en gång var tråkigt.
Äsch, vad vet jag?
Det är skönt att skriva av sig och kul att läsa något jag kan relatera till....

Bogesund, Vaxholm Höst 2012

Så - självupptagen, egocentrisk och självälskande fortsätter jag skriva inlägg som i princip bara handlar om mig och mina. Små frågor som knappt är värda ett svar, meningslösa monologer, hobbypoesi och gnäll.
Så får det bli! Om sen någon av egen vilja ( eller ibland kanske lurad av en spännande rubrik ) läser mina inlägg så är det fantastiskt kul, får mig att känna mig behövd på något löjligt vis.

Tack till alla som läser mina ogenomtänkta, okorrigerade texter och tack till min man och mina barn som ger mig behovet att skriva!